INDISK MYSTIK Av Vamana Das II. Hur Västerlandet upptäckte den indiska mystiken
 Åren 1801—1802 utkom i Strassburg ett vetenskapligt arbete på latin med den originella titeln Oupnek'hat. Dess författare, Abraham Hyacinthe Anquetil-Duperron, var då redan en gammal man, sjuttio år fyllda. Hans liv hade varit som en spännande äventyrsroman. Som ung elev vid ett prästseminarium i Paris hade han i en väns bibliotek fått se en avskrift av en text med märkvärdiga skrivtecken som ingen kunde tyda. Denna text, om vilken man endast visste att den härstammade från Indien, åstadkom en genomgripande förändring i hans liv. För att få möjlighet att komma till Indien och där lära sig tyda den okända skriften måste den fattige Anquetil ta värvning som enkel soldat hos Franska ostindiska kompaniet. I åtta år delade han en legosoldats alla vedermödor, faror och förödmjukelser med kamrater som utgjorde bottenfällningen från fängelser och anstalter, länge utan att komma ett enda steg närmare sitt mål. Medan kung Fredrik II av Preussen och den österrikiska kejsarinnan Maria Theresia i sju år kämpade om Schlesien, d. v. s. om herraväldet i Tyskland, och medan dessa båda makters bundsförvanter England och Frankrike stredo om världsherraväldet i Amerika och Indien, gjorde den lille franske soldaten sin hårda krigstjänst i Indien, deltog i de ändlösa framryckningarna och återtågen genom urskogar och öknar, under kamp mot engelsmän och infödda, mot vilda djur, ormar och allehanda farsoter. Till sist blev han tillfångatagen och internerad. Dessförinnan hade han emellertid lyckats vinna de misstänksamma parserprästernas förtroende, och han fick nu av dem lära sig det heliga gamla språk som begagnades av en liten persisk folkgrupp, vilken många århundraden tidigare hade funnit en tillflykt i Indien undan den framträngande islam. Anquetil-Duperron lyckades nu dechiffrera den okända text som drivit honom till Orienten. Den var hämtad ur Zend-Avesta, Zarathustra-anhängarnas heliga skrift. Anquetil var den förste europé som läste denna urkund, vars religiösa huvudmotiv utgöres av kampen mellan ljusets och mörkrets båda riken, denna väldiga kosmiska kraftmätning, av vilken all jordisk kamp blott är en flyktig skuggbild. Men Anquetil samlade också andra texter. Han var den förste europé som fick läsa de fornindiska upanishaderna, Bhagavadgita och det stora eposet Mahabharata. I dessa urkunder skildras en ännu djupare sfär, bortom all kosmisk och jordisk kamp och bortom gott och ont. När Anquetil, märkt av febersjukdomar, år 1761 återvände till Paris, var han fattigare än vid sin avresa åtta år tidigare. De texter han medfört från Indien betraktades av de franska vetenskapsmännen som förfalskningar. Men medan världen skakades av ständigt nya krig, medan ridån gick upp och ned igen för franska revolutionens drama, Napoleons härnadståg till Egypten och det franska kolonialväldets sammanbrott, arbetade Anquetil i sin vindskammare oförtrutet vidare under ytterligare fyrtio år på översättningen av de indiska texterna. Först framdrog han i ljuset en stor skatt, som länge legat begravd i glömska, Zarathustras fornpersiska religion, och presenterade den för Västerlandet (Zend-Avesta, ouvrage de Zoroastre, Paris 1771). Därpå översatte han femtio upanishader och lade därvid ned den största omsorg på ett troget återgivande av varje ord. Han fullbordade en översättning till franska, men förkastade denna och utarbetade i stället, för att komma texten så nära som möjligt, en översättning till latin, omfattande nära 1700 trycksidor. Som huvudkälla begagnade Anquetil inte grundtexten på sanskrit utan en gammal fri översättning från sanskrit till persiska, vilken den muhammedanske kejsarsonen Dara Shukoh, som älskade den indiska mystiken, låtit verkställa i Delhi 1656—1657. Oupnek'hat är ingenting annat än en förvanskad persisk form av sanskritordet upanishad. I förordet till andra bandet av sin översättning adresserade den åldrige Anquetil följande gripande ord till de indiska brahmanerna: "Anquetil-Duperron sänder Indiens vise sin hälsning", heter det. "O vise män, förakten ej detta verk av en man som är av samma kynne som I. Låt mig berätta för Eder, hur jag framlever mitt liv. Min dagliga föda består av bröd och litet mjölk, av ost och källvatten. Den kostar mindre än fyra franska sous, eller en tolftedels indisk rupie.. Någon värmande eld begagnar jag ej om vintern, ej heller madrasser eller lakan. Utan regelbundna inkomster, utan någon som vårdar sig om mig, utan anställning, varken mer eller mindre skröplig än min ålder och mina mödor motivera, drar jag mig fram på vad mitt skriftställeri inbringar. Jag är utan maka, utan barn, utan tjänare, helt i avsaknad av denna världens goda, fullkomligt ensam, fullkomligt fri... Under oavlåtligt sökande nalkas jag Gud, det högsta och fullkomligaste väsendet. Med fullständig sinnesro bidar jag den kroppens upplösning som nu inte är långt avlägsen." Denna första utgåva av en andrahandsöversattning av några indiska texter, som publicerades för hundrafemtio år sedan, väckte ett oerhört uppseende bland den tidens västerländska lärde. Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, som väl var en av de mest kritiska människor som någonsin levat, skrev om verket: "...Hur blir inte här själen tvagen ren från allt varmed den tidigare besudlats ... från vidskepelse såväl som från all uppblåst filosofi. Det är den mest givande och upplyftande lektyr som (med undantag för originalet) kan tänkas i vår värld; den har varit min tröst i livet och kommer att bli det i dödens stund." När man tar del av de europeiska diktarnas verk från tiden kring sekelskiftet 1800 märker man — till exempel i Novalis' Hymner till natten och i Tiecks kommentarer till en av Novalis planerad fortsättning på romanen Heinrich von Ofterdingen — hur längtan till Indien gång på gång kommer till uttryck. När Oupnek'hat kommit ut i Frankrike skyndade en vän till den då just bortgångne Novalis, diktaren Friedrich Schlegel, en av grundarna av den europeiska indologien, till Paris. Därifrån skrev han år 1804 till Ludwig Tieck : "...Men nu har allt detta undanträngts av sanskrit. Här är den egentliga källan till alla språks till all tanke och dikt som skapats av människoanden. Allt, allt utan undantag härstammar från Indien." När Friedrich Schlegels bror, Shakespeare-översättaren August Wilhelm Schlegel, som professor i Bonn egenhändigt satte Bhagavadgita med det indiska devanagari-alfabetet — det fanns nämligen ingen sättare som skulle ha gått i land med en sådan uppgift — bad Goethe Schlegel sända honom några färdiga tryckark. Han ville låta sina ögon begrunda formerna hos de urgamla skrivtecknen, kring vilka en doft av Indien ännu dröjde kvar. När statsmannen Wilhelm von Humboldt på gamla dagar läste Bhagavadgita, skrev han om denna upplevelse: "Det skönaste, ja kanske det enda sant filosofiska diktverk som någon hittills känd litteratur kan uppvisa... Jag tackar Gud som låtit mig leva tillräckligt länge för att ta del av denna dikt." Vad var då anledningen till att publicerandet av de första urkunderna till den i århundraden bortglömda indiska mystiken kunde göra så djupt intryck på Västerlandets stora kulturpersonligheter? I vår moderna, skeptiska tid dröjer man med svaret. Men en hindu skulle svara: "Därför att ett fönster, en dörr här öppnats till den eviga sanningens rike." Jag sade: den i århundraden bortglömda indiska mystiken — ty helt främmande för vår kultur var den inte. Under antiken förmedlades upanishadernas och buddhismens vishet till grekerna genom den indiske konungen Ashokas sändebud och på många andra för oss okända vägar, och den övade inflytande på den grekiska filosofien och de grekiska mysterierna. Om Pythagoras och Apollonios från Thyana berättas, att de hade besökt Indien. Plotinos längtade hela sitt liv till Indien, alldeles som de europeiska diktarna för hundrafemtio år sedan. Belysande är ett samtal som, om man får tro Aristoxenos, skall ha ägt rum mellan Sokrates och en indisk lärd som kommit till Athen. Sokrates berättade för den främmande gästen från Indien, att hans arbete bestod i att tänka över människolivet. Indiern log och sade: "Ingen kan förstå mänskliga ting, som inte fattar de gudomliga." I mänsklighetens andliga historia har detta samtal om mänskliga och gudomliga ting under årtusendenas lopp förts ständigt vidare. Sjuttonhundra år efter Sokrates ställde den store kristne mystikern Eckehart (1260—1327) följande fråga till kristenheten: "Varför bedja vi, varför fasta vi, varför utföra vi alla goda gärningar, varför äro vi döpta, varför — vilket är det högsta — har Gud blivit människa?" Han svarar själv: "För att Gud skall födas i själen och själen ånyo i Gud. Därför har hela bibeln blivit skriven, därför har Gud skapat hela världen: för att Gud skall födas i själen och själen pånyttfödas i Gud." Femhundra år efter Eckehart togs samtalet upp på nytt av filosofen Johann Gottlieb Fichte, av samtiden betraktad som ateist. I sin Anweisung zum seligen Leben (1806) förkunnar han: "Religionen består ej däri, att man förlitande sig på hörsägner och andras försäkringar tror att det finns en Gud, utan däri, att man i sitt eget inre — och inte genom någon annan —, med egna ögon — och inte med en utomståendes —, omedelbart skådar, upplever och känner sig äga Gud." Dessa ord av Mäster Eckehart och Fichte skulle lika väl ha kunnat härröra från någon indisk mystiker. Det finns i grund och botten ingen skillnad mellan Indiens mystik och Västerlandets. Redan den försokratiske filosofen Herakleitos från Efesos konstaterade: "De vakna leva i en gemensam värld, de sovande i skilda världar."
  Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare Hare Krishna-samfundet Shri Chaitanya Saraswat Math |