INDISK MYSTIK Av Vamana Das VI. "Atman"
 Om man vill försöka sammanfatta det som är gemensamt för den indiska mystikens många skiftande områden, kan man kanske göra det på följande sätt: Världen är inte sådan vi uppfatta den. Vi se blott en förvriden skuggbild av den. Inte heller vi själva äro sådana som vi föreställa oss. Vi ha kunskap blott om en vrångbild av oss själva. Bakom världen sådan den ter sig för oss finns en mycket sannare verklighet, som är förborgad för oss. Djupt inne i oss, längre in än allt som tycks oss vara vår innersta kärna, vårt jag, finns en ännu verkligare verklighet. Genom yttervärldens brokiga slöjor eller genom den inre världens avgrunder kan man tränga fram till denna verklighet. Slutmålet är detsamma, vilkendera vägen man än väljer. Det är den dolda skatt, som enligt sagan bevakas av den hopringlade ormen i grottan. Det är den skatt som, insnärjd i våra lidelsers ormslingor, vilar djupt inne i vårt själv, "i vårt hjärtas grotta". Detta, som envar av oss kan finna hos sitt eget jag, detta beständiga, oförstörbara, okränkbara och eviga, kallade de indiska mystikerna Atman, självet, det sanna jaget. Det beständiga, oförstörbara, okränkbara och eviga, som döljer sig bakom alla de ändlösa skenbilderna av världar som födas och gå under, kallade de Brahman. Under årtusendenas lopp har många indiska siare kommit till klarhet genom en och samma upplevelse: Han som är i mitt inre, den Evige, det tysta vittnet till allt jag tänker och gör — Atman — och Det, som är den stora, den eviga grunden till hela världen utanför mig — Brahman — äro ett och detsamma. Eller med upanishadens ord: Atman och Brahman äro ett. Upanishadens siare går ännu längre och säger: "Jag är Brahman." Denna korthuggna sats ur Brihad-Aranyaka-Upanishad (I, 4:10), på sanskrit aham brahmasmin betecknades av den indiske mystikern och filosofen Shankaracharya, som levde cirka 800 e. K., som ett av de "stora orden" (mahavakya) i upanishaderna. I sin tolkning av denna sats, aham brahmasmi, avvika två betydelsefulla yogariktningar inom indisk mystik från varandra. De mystiker som följa den tidigare omtalade "vishetens väg" (Jnana-Yoga) tolka satsen direkt efter bokstaven: det sanna jagmedvetandet hos varje människa (som blott uppnås i djup mystisk försjunkenhet) är ett med Brahman. Människans mål i livet är att genom egen levande erfarenhet väckas till medvetande om sitt innersta väsens absoluta identitet med gudomen. Har detta väl skett, så utplånas allt jordiskt lidande, alla jordiska fjättrar brista — då har hon nått sitt livs mål. Detta mål kallar man mukti eller "befrielse": Likt strömmen, som i havets djup försvinner och lägger av sitt namn och sin gestalt, så uppgår, frigjord från gestalt och namn, den vise i gudomlighetens ande. (Mundaka-Upanishad 3, 2: 8) De indiska mystiker åter, som följa "den kärleksfulla hängivenhetens väg” (Bhakti-yoga), tolka satsen aham brahmasmi på ett annat sätt. Enligt dem utsäger den: "Jag är av Brahmans natur, jag tillhör Brahman, jag tillhör gudomen, liksom solstrålen tillhör solen, är skild från solen och dock ej skild från solen." Den första etappen är nådd, när den sökande människan kommit till insikt om sin eviga jaggestalt och dess eviga relation till jagets urgrund, Gud. Detta är befrielsen (mukti) enligt Bhakti-Yoga: Avklippta bliva hjärtats knutar och sönderrivna alla tvivel, och följderna av hennes handlingar utplånas, nar hon har skådat Atman (och i Atman) Gud. (Bhagavata-Purana I, 2:21) Förvärvandet av dylik kunskap skänker befrielse från jordiskt lidande och från bundenheten vid det jordiska, men är enligt Bhakti-Yoga ingalunda slutmålet för den gudsinvigde, utan blott att jämföra med inträdet genom en port. Först på andra sidan denna port inledes den hemliga, dramatiska förbindelsen mellan den eviga själen och den evige guden. Det är ett kärlekens drama utan slut; dess spänning stegras i all oändlighet, och därom vet världen intet. Det gemensamma för dessa båda yoga-vägar i mystiken, deras väg, som vilja lära känna den eviga sanningen, och deras, som vilja väckas till den eviga kärleken, är att de förmedla Atman-kunskap. Upanishadernas uttalanden om Atman kunna liknas vid en blomstrande urskog, där trädens kronor fläta sig in i varandra: de mest motsägelsefulla, påståenden förenas där till harmonisk enhet. De stora indiska mystikerna, av vilka flera också voro intellektuella stormän, ha gått före och trampat upp vägar och stigar i upanishadernas urskogssnår. Den geniale filosofen Shankaracharya och hans lärjungar avvisa i sin advaita-filosofi varje tanke på dualitet såväl mellan själ och själ som mellan själ och gud. De förneka till och med att det absoluta har kunskap om sig självt, ty redan detta skulle innebära en dualitet. Ej blott den materiella världen är enligt deras uppfattning en illusion, utan även mångfalden av enskilda själar, ja också den personlige guden är djupast sett en illusion. Den eviga verkligheten utgöres enligt Shankaracharya allenast av det gestaltlösa, egenskapslösa, verkningsfria Brahman, om vilket man på vårt jordiska tungomål blott kan fälla negativa omdömen, såsom "Det är inte detta", "Det är inte heller detta" ... Shankaracaryas storslagna system representerar blott en möjlighet att tänka sig gudomen. I skarp mötsättning till Shankaracharyas står den indiske tänkaren Madhva's (1199—1278) och hans lärjungars system. De ha valt ut samtliga upanishadställen med dualistisk tendens och tolkat alla de övriga dualistiskt. Den materiella världen är enligt dem verklig. Själarna äro Guds tjänare; att älska Gud är själens väsen. Den store mystikern Ramanuja (f. 1027) såg mångfalden i enheten. Själen och den materiella världen- äro beroende av Gud, över dem står Gud. Brahman (paramatman, "den högsta Atman") är själarnas själ men ej identisk med de enskilda själarna. Världen är Guds kropp. Ännu mera inträngande har enligt många hinduers mening Krishna Chaitanya (1486—1533) upplevt det gudomliga livets hemliga pulsslag, den vitala relation mellan mångfald och enhet, som varken är fullkomlig identitet eller fullkomlig åtskildhet. Här rör det sig ej om något "system" i samma mening som den dualistiska eller den monistiska åskådningen är ett system, utan om ett oreserverat "ja" till det Absolutas för oss motsägelsefulla natur. Allt är djupast sett dynamisk identitet (icke statisk identitet eller statisk dualitet). Krishna Chaitanya har aldrig skrivit någon bok, men hans liv i spontan kärlek till Krishna betraktas av många i Indien som höjdpunkten i hela den indiska gudsmystiken och har övat ett vittgående inflytande såväl på samtiden som på senare generationer. Chaitanyas lärjungar och dessas lärjungar i sin tur ha i hans anda fullbordat betydande skrifter, som mest handla om det förtroliga umgänget mellan Gud och själen i den mystiska erfarenheten. De utgöra en stor, i Västerlandet ännu nästan okänd litteratur, som omfattar dramer, epos, hymner, folkvisor, filosofi och teologi — ännu oöversatt till europeiska språk. Som ledmotiv inte bara för denna utan också för andra mystiska riktningar kunde man anföra en strof ur Brihad-Aranyaka-Upanishad (5, 1: i), som ofta återfinns som motto för andra upanishader och som gurun vid sin undervisning i Vedantas visdom ofta sjunger innan han börjar förklara upanishaderna. Strofen lyder på sanskrit: purnam adah purnam idam purnat purnam udacyate. purnasya purnam adaya purnam evavashishyate. Det betyder : Fullheten är där, fullheten är här. Ur fullheten alstras fullheten. Borttager man fullheten från fullheten, blir fullheten dock oförminskad kvar. Många sanningssökare ha tolkat denna urgamla strof ur den indiska mystiken på följande sätt: "Brahman (där) är oändlig fullhet, och världsalltet (här) är oändlig fullhet. Världsalltet har i sig upptagit Brahmans fullhet, och dock förblir Brahmans fullhet oförminskad." Krishna Chaitanyas lärjungar tillämpa strofen framför allt på förhållandet mellan avataras, de gudomliga frälsargestalterna, och Gud, men också på förhållandet mellan mänskosjälarna och Gud. Deras tolkning lyder: "Den gudomliga urgestalten har ur sin fullhet utsänt gudomliga frälsare, vilka i sig upptagit den gudomliga fullheten — och dock förblir Guds fullhet oförminskad. Gud har utsänt de tallösa själarna, som alla bära med sig en gnista av hans fullhet — och dock förblir hans fullhet oförminskad." Mundaka-Upanishad säger (2:11): Detta är sanningen: Såsom gnistorna springa ur den högt flammande elden i tusental, och likna elden till sitt väsen, så framgår, dyrevän, ur oförgängligheten den rika mångfalden av väsen och går i oförgängligheten åter in. När man vandrar inåt i upanishadernas urskog, då faller, likt blad från träden, många bilder och liknelser till marken, som ditintills tjänat lärjungen som vägmärken. Träden stå där nakna. Hela sinnevärlden plånas ut, men ett förbliver: "Han är, Atman är." Ej genom talet, ej genom tanken, ej genom synen man fattar honom: 'Han är!', blott genom detta ord och ej på annat sätt Han fattas. (Katha-Upanishad 6:12) Det är svårt att lära känna Atman, ehuru intet står oss närmare, ehuru den är innerst i vårt innersta. Mänskoandens ord och uttrycksmöjligheter ge vika inför honom, det betonar upanishaden upprepade gånger. Ansträngning och längtan ända till fullständig utmattning, ända till det yttersta måttet av ens krafter är ofta en förutsättning. Man frågar sig då: kan någon av egen kraft lära känna Atman? Härom gå åsikterna isär. I motsats till den äldre upanishadlitteraturen förkunna de båda upanishaderna Katha (2:23) och Mundaka (III, 2:3) i mäktig samklang: Ej genom undervisning når man Atman, ej med förstånd och mycken skriftlärdhet. Blott den som Atman utvalt nås av Atman, för honom Atman visar fram sitt väsen.   Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare Hare Krishna-samfundet Shri Chaitanya Saraswat Math |