Enligt indisk åskådning är mystik detsamma som vetandet om det oförstörbara eviga mitt i flödet av världens förgängliga företeelser. Men därvid förstås med vetande icke ett teoretiskt vetande, utan en omedelbar erfarenhet av detta eviga, ett vaket liv i detta eviga. Äkta indisk mystik syftar till ett oupphörligt ingående i vad Brihad-Aranyaka-U Upanisad (2, 1: 20) kallar satyasya satya, d. v. s. "sanningens sanning", den realitet som ligger bakom all empirisk verklighet.

Man måste besinna, att enligt den indiska mystikens uppfattning, som den kommer till uttryck i exempelvis Bhagavadgita, är allt som har början och slut, allt förgängligt, irreellt. "Blott det eviga är verkligt." Väl att märka är också, att erfarenheten av denna eviga realitet enligt de stora indiska mystikerna alls icke är på något sätt flytande eller oklar, utan tvärtom av en sådan klarhet, att de oinvigda icke kan göra sig en föreställning därom. Ofta framhålles i den indiska mystikens urkunder, att vad vi kalla vaket dagsmedvetande förhåller sig till den "fullkomligt vaknes" medvetande som sömnen eller drömmen förhåller sig till vårt dagsmedvetande. Bhagavadgita säger: "I den värld som är natt för alla väsen vakar den som är herre över sina sinnen. Den värld, där alla väsen vaka, är natt för den vise som ser." (2: 69)

Rent språkligt syftar ordet mystik framför allt därpå, att den eviga verklighetens hemlighet omsorgsfullt måste undanhållas dem som icke blivit kallade. Ordet mystik härstammar från grekiskans mystikós, "hemlighetsfull", "hemlig". Av samma ordstam är mystes, "den invigde", mystérion, "mysterium", myeín, "inviga i hemliga läror" och mýein, "sluta läpparna".

Det fornindiska ordet upanishad är till sin innebörd nära besläktat med ordet mystik. Ordet 'upanishad' betyder 'hemlig undervisning' (rahasya) eller den lära som strängt undanhölls de ovärdiga och endast meddelades lärjungar av beprövad karaktär. Upanishad kommer av sanskritroten sad, "sitta", och har som grundbetydelse "sitta strax intill". En av de många betydelserna hos ordet kan återges med uttrycket "sitta vid guruns fötter". Gurun är läraren, som själv har det gudomliga skådandets gåva och som i sin barmhärtighet öppnar den av honom utvalde lärjungens ögon och ger honom kraft, så att också han kan leva i den sanna verklighetens värld.

I likhet med de grekiska mysterierna inskärpa också upanishaderna och andra indiska texter av mystisk karaktär gång på gång vikten av att lärans essens bevaras strängt hemlig och inte anförtros åt någon ovärdig. I en av de äldsta upanishaderna (Brihad-Aranyaka-Upanishad 3, 2: 13) säger gurun till sin lärjunge: "Fatta, dyre Arthabhaga, min hand; om detta böra vi tala enskilt med varandra, inte här mitt ibland människor." Och i Chandogya-Upanishad (3, 11: 5—6) heter det: "Därför skall en fader i denna lära undervisa blott sin äldste son eller en förtrogen lärjunge, men icke någon annan, vem det än må vara. Och bjöde någon honom i utbyte den vattenbemantlade jorden med all dess rikedom, då skall han tänka: 'Detta är mera värt!' — 'detta är mera värt!', skall han tänka."

I slutet av Shvetashvatara-Upanishad (6:22—23) säger gurun till sin lärjunge: "Denna den innersta hemligheten i Vedanta, som blivit uppenbarad i en tidigare världsålder, får icke meddelas åt någon som ej äger frid i sitt inre, eller någon som ej är en värdig son eller en värdig lärjunge (till sin guru). Dessa mystiska sanningar kunna fattas blott av en människa, som hyser den högsta kärleken (bhakti) till Gud, och till sin guru i samma mån som till Gud." Envar som under sakkunnig ledning beträder en sådan andlig väg, en av de olika yogavägarna, gör — enligt mystikernas övertygelse — en dag den märkvärdiga upptäckten, att det som dittills tyckts honom vara den enda verkligheten — sinnevärlden, allt som vi se med våra ögon, höra med våra öron, fatta med våra händer eller kunna mäta med våra instrument, ja till och med tänkandets och logikens värld — blott är ett hölje kring den egentliga verkligheten, eller "sanningens sanning".

Också när det gäller andra folks religioner och vishetsläror kan man ju skilja mellan den omedelbara religiösa erfarenheten å ena sidan och dogmsystemet o. s. v. å den andra sidan (det som Emilia Fogelklou i Barhuvad kallar "omslagspapper om Gud"). Det överraskande med Indien i detta sammanhang är emellertid, att lärans levande mystiska innehåll inte betraktades med avundsamma eller misslynta blickar av prästerskapet och de styrande; mystikerna blevo ej misstänkliggjorda eller förföljda såsom ofta i andra länder. Den officiella läran ville visa vägen tillbaka till den mystiska urgrunden; där förstummades den i vördnad. Bhagavadgita, som städse betraktats som en auktoritet av alla religiösa och filosofiska strömningar i Indien, vågar på ett ställe (2:46) likna den ärevördiga och heliga Veda vid en cistern, ett föremål som spelar en viss roll i tider av torka och regnbrist, men som avsevärt förlorar i betydelse under regntiden, då alla källor flöda. Bhagavadgita säger: "För en brahman som vet betyder Veda inte mer än en vattenreservoar, när hela landet är översvämmat av högvatten."

Än i dag be miljoner människor i Indien dagligen om den mystiska erfarenheten med upanishadens ord:

Från overklighet led oss till verklighet.
Från mörker led oss till ljus.
Från döden led oss till odödlighet.
(Brihad-Aranyaka-Upanishad i, 3: 28)